Utdrag ur min bok

De första tecknen

När min mamma, som precis som andra mammor tyckte om att prata om sina barn, skulle berätta om min teatraliska ådra tog hon gärna upp våra restaurangbesök. När jag var liten gick jag tydligen från bord till bord och tittade på folk med en blick som sade, “Snälla, snälla, ge mig mat”, medan jag klappade i händerna. Förutom andra människors mat var jag också intresserad av de ihopknycklade pappren som pappa slängde på golvet när han satt vid sitt skrivbord och diverse färgglada blomblad som seglade ner från krukorna i fönstret. Allt skulle in i munnen.

Jag var ett snällt barn som gjorde det som vuxna förväntade sig av mig. Det enda jag vägrade att göra var att bajsa. Här skulle man kunna göra en djupgående analys att jag kanske hade svårt att släppa taget om det förflutna men som liten flicka tyckte jag mest att det var roligt att bara sitta på toaletten, leka med toalettpappret och beordra min syster att hålla mig sällskap (vilket hon gjorde med stort tålamod).

Väldigt tidigt i mitt liv insåg jag att jag på något sätt var omättlig. Detta ackompanjerades av en känsla av att det inte fanns tillräckligt med mat för mig. Det är fortfarande en gåta för mig, för att jag har aldrig behövt gå och lägga mig hungrig. Det fanns tillfällen där jag inte kunde sluta äta förrän jag mådde illa. Vid dessa tillfällen brukade jag lägga mig och tänka, “Snart är det över, snart känns det bättre igen”. Det fanns något bottenlöst i mig som senare i mitt liv även skulle omfatta pengar, kärlek och tid. Men det skulle dröja länge innan jag kunde sätta ord på mitt beteende och mina rädslor. Just då handlade det om att få äta massor av kakor och en djup önskan att de aldrig skulle ta slut. Man skulle kunna säga att jag var skrupellös när det kom till godis – mycket tidigt hade jag utvecklat en metod för att smuggla in sötsaker i vårt hem. På den tiden skickade mamma ofta oss barn för att handla. Hon lämnade sin plånbok i våra händer och vi gav oss av till en liten mataffär som hette “Haas” och som ägdes av ett äldre par som var förtjusande. Sådana som har varit gifta i evigheter, som har byggt upp något tillsammans och vars kärlek och tillit till varandra låter dem stå stadigt i livet, även på äldre dagar. Det var en liten butik där man stod vid disken och förklarade för fru Haas vad man behövde. Med ett stort leende rörde hon sig smidigt, trots de enorma höfterna, mellan hyllorna och plockade fram än det ena och än det andra. Jag var inte mer än sex eller sju år men jag hade räknat ut att vi först skulle betala för matvarorna och sedan, separat, för godiset. Kvittot för maten lade jag i mammas plånbok medan kvittot för godiset försvann i en papperskorg. Väl hemma stoppade jag kvickt tillbaka plånboken i mammas väska så att hon inte skulle komma på att det saknades pengar. Jag litade på att hon inte skulle lägga märke till stölden om det bara fick gå lite tid.

Jag höll alltid utkik efter något ätbart. Mitt överdrivna habegär ledde emellanåt till komiska missförstånd. En gång, troligtvis när jag var i sjuårsåldern, åkte vi till en Safaripark. Det var en fantastisk upplevelse och när vi hade återhämtat oss från de respektingivande noshörningarna vad det dags för barnzoo där det fanns getter, lamas och får i barnvänlig storlek. Jag hade inga planer på att gå in där utan tittade suspekt över den låga grinden där andra barn jollrade av glädje över de små djuren. Min överlevnadsdrift var redan då mycket utpräglad. Min blick gled vidare till ett litet stånd där en trevlig dam hällde upp pellets i glasstrutar. Barnen stod i kö och tog emot varsin strut. Att dessa pellets inte liknade glass överhuvudtaget funderade jag inte på; jag såg en glasstrut och det fanns väl ingen vettig människa som skulle hälla något annat än glass i en sådan. Jag ville ha den. Det fick jag men innan jag nöjd kunde inspektera den märkliga glassen knuffades jag iväg, in genom den lilla grinden, in till djuren. “Nej!” ville jag ropa men det var lönlöst. Vad var det som hände? Jag kände samma ångest som den gången jag ramlade i havet från gummibåten. Sekunderna innan pappa plockade upp mig kändes som timmar. Just då, bland getter och lamas, stod tiden still medan jag funderade på en reträttplan. Att vända om var omöjligt för att pappa väntade med kameran i högsta hugg och mamma hejade på mig. Vad förväntades jag att göra? Då gick det upp för mig att dessa pellets inte alls var någon godsak utan att jag förväntades mata djuren. Jag kände mig lurad och hjälplös. Resultatet var ödesdigert; glasstruten gled långsamt ur min svettiga hand och det tog bara några sekunder innan ett gäng smådjur hade upptäckt alla pellets som låg vid mina fötter. Och de kom springandes.

När jag var ungefär 8 år gammal ändrade mina föräldrar sin livsstil. Min pappa led av svår huvudvärk och en bekant till familjen tipsade oss om den så kallade makrobiotiska kosten och mina föräldrar hoppade på. Vårt lilla kök var numera belamrad med allehanda nya redskap, bland annat en spannmålskvarn och ett groddningsställ. Överallt fanns det sojabönor och när min syster och jag fick en skål med grodda sojabönor till frukost stirrade vi misstänksamma på pappa tills han hällde lite Oboypulver i våra skålar. Vi trodde inte våra ögon men fick inse att detta var den nya frukosten. Jag minns när min mamma stod i köket och gjorde egen tofu. Hon gjorde verkligen sitt yttersta för att ge oss det som hon trodde var bra mat. När mina klasskompisar gjorde sig lustiga över mina något mörkare kakor kontrade jag med övertygelse att detta minsann var kakor bakade med fullkornsmjöl och att de var mycket hälsosammare än vanliga vetemjölskakor. Även om jag idag är kritisk mot en kost som innebar alldeles för lite protein och fett minns jag att pappas hälsotillstånd förbättrades. Samtidigt tror jag att denna nya livsstil också handlade om att uppleva en ny tillhörighet i denna new-age-gemenskap. Det var en rörelse som utlovade frihet från de rådande normerna och en tillbaka-till-naturen-anda som var tilltalande.

Det som följde med denna livsstilsändring var den strikta uppdelningen av all mat i två kategorier: bra mat och dålig mat. Soja, grönsaker, vegetabiliska oljor och fullkornsprodukter var bra. Socker, kött och animalisk fett var dåliga. Och även om mina föräldrar luckrade upp den stränga makrobiotiska kosten med åren fanns den där oskrivna regeln kring vad som var bra och dålig mat fortfarande kvar. Det kategoriska förhållningssättet förvirrade mig. Å ena sidan ansågs socker vara farligt men å andra sidan hade vi sötsaker hemma ibland och mamma gillade att baka. Jag fick för mig att jag behövde hemlighålla mitt begär efter socker för mamma. Jag vet egentligen inte varför; hon hade nog inte misstyckt att jag köpte godis med mina veckopengar ibland.

Vissa saker fanns inte alls hemma, som läsk eller vitt mjöl men vi skaffade till exempel en glassmaskin. I efterhand är det alltså svårt att förklara min rädsla för mammas illvilja men jag började smuggla in sötsaker i mitt rum. Jag minns ett tillfälle där jag kom hem med en påse fylld med chips och godis när jag plötsligt insåg att mamma fortfarande var hemma. Det knöt sig i magen och jag gömde mig i trädgården bakom en buske tills mamma hade lämnat huset. Jag var arton år.

Lillgammal världsförbättrare

Jag trodde mig ha förstått ett och annat om den så kallade nyttiga maten som vi åt hemma. Därför började jag advocera för en kost baserad på fullkornsprodukter. Det fungerade som en täckmantel; om jag talade om för alla andra vad de skulle äta så kunde ingen misstänka att jag absolut inte levde som jag lärde. Under en klassresa konstaterade jag nöjt att jag skulle börja med en diet som bestod av enbart råris under två veckor. Det gjorde jag förstås inte. Men jag var väldigt övertygande i mina argument. Här föddes ett beteende som skulle följa mig länge: att döma andra och att tala om för andra vad de gjorde fel och hur de skulle leva sina liv. Det kanske är något som jag har sett vuxna göra; främst mina föräldrar som var så rigorösa när det kom till vissa principer. Pappa var till exempel väldigt stolt över hur väluppfostrade jag och min syster var. Vi tillbringade dessutom många middagar där han noga förklarade vilka fel somliga föräldrar gör. Han syftade på andra föräldrar förstås, vars barn visade sig vara bortskämda slynglar. Det handlade ofta om andra människors tillkortakommanden; deras oförmåga att praktisera gammalt, hederligt folkvett. Denna jargong passade mig bra för att den tillät mig att höras medan jag kunde gömma mig bakom en fasad av självgodhet. Jag bekräftade mig själv genom att visa mig överlägsen – genom att kritisera andra var jag per definition en bättre människa. Senare kom jag att praktisera detta bakom skyddet av olika rörelser, till exempel feminismen. Vid flera besök hos min syster i Österrike kritiserade jag henne för sitt engagemang i hushållsarbetet. “Det finns inte en kvinna i Sverige som stryker sin mans kalsonger!” skrek jag åt henne vid ett tillfälle. Jag låg i krig med hela världen. Vart jag än såg hittade jag oegentligheter som behövde rättas till och min första reaktion var alltid att bli rejält upprörd och skylla på någon. Jag vill inte ens tänka på hur många människor jag tvingade att lyssna på mina utmattande föredrag där jag fördömde än den ene än den andre. Men man kan inte förändra världen genom att slå på den. Dessutom var det aldrig någon som bett mig om att förändra världen; det är en klyscha som i bästa fall tjänar som en raggningsreplik och i värsta fall som en vägspärr. Någon raggningsreplik var det inte, jag hade bättre sådana. Nej, för mig var det istället en spärr som stod i vägen för mitt vuxna jag.

När mycket ändå inte räcker till

Jag var sexton eller sjutton år när jag på allvar reflekterade över mitt ätande för att jag förstod att något inte stod rätt till. När andra lade ner kniv och gaffel efter en måltid och klappade sig nöjda på magen ville jag bara fortsätta äta. Var kom det där suget ifrån? Den där ständiga hungern? Det fanns ett svart hål inom mig som slukade allt men som var omöjligt att mätta. När jag tittar tillbaka så inser jag att det fanns ytterligare en aspekt. Maten har fungerat som ett slags skydd; ett skydd mot världen som jag på något sätt inbillade mig att inte kunna uthärda. Dessutom, som jag nämnde ovan, ett skydd mot att växa upp; det skedde omedvetet förstås men jag tvingade mig själv att stanna upp i min utveckling, eller, bättre uttryckt, förhala den. Genom att bedöva mina känslor med mat stängde jag av den delen av hjärnan som tittar med tillförsikt in i framtiden, som ger oss insikter och som hjälper oss att fatta kloka beslut. Det är som att lägga något tungt på en nysådd gräsmatta; ingenting kan växa, allting stannar upp. Något som följde mig genom mina tonår var att mina lärare hade talat om för min mamma att de förväntade sig mer av mig än av andra eftersom jag var lite mognare, lite mer vuxen än mina kamrater. Det stämmer, jag var bäst på att recitera långa ballader, var den enda som kom till skolan i röda, högklackade skor och var den första i skolan som hade en ring i näsan. Mina lärare syftade troligen inte precis på de två sistnämnda sakerna men jag älskade att de vuxna hade en sådan bild av mig och många gånger föreställde jag mig denna scen. Här fanns det en roll jag gillade att spela – den vuxna. Jag ville vara vuxen men någonting i mig vägrade att växa upp. Då låtsades jag, helt enkelt, som den teaterapa jag ändå var.

Jag behöll den där inre röran för mig själv; det var ingen som märkte något. Utåt sett var jag social med en hög grad av öppenhet och rätt så högljudd. Det var inte enbart ett spel för galleriet; jag har i grunden alltid varit en positiv, vänlig och öppen person men jag hade fått för mig att jag aldrig fick visa att jag inte mådde bra. Det låter nästan löjligt men jag delade enbart pyttelite av min smärta med andra. Vanligtvis log jag stort och propsade på att jag mådde så bra, så bra, så bra. Det var som om jag ville leva upp till en idealföreställning som jag var säker på att andra hade av mig. Till syvende och sist är det en fråga om att uppfatta sig själv som ovärdig. Jag var säker på att jag var tvungen att förtjäna min plats på jorden genom en ständigt leende uppsyn och med en vänlighet som gränsar till självutplåning.

Det var först på scenskolan som andra verkligen genomskådade mig. Att trycka bort sina känslor är inte precis hjälpsamt när man ska släppa loss ett känslosvall i en Shakespeare-pjäs. En av mina lärare sade till mig att jag visst hade ett litet rum någonstans inom mig där jag stängde in allt som var aningen obekvämt. Någon gång, menade han, skulle jag behöva öppna rummet och allt det gömda skulle välla ut. En av mina bästa vänner under tiden på scenskolan sade något liknande; hon menade att jag, vid första blicken, kunde verka enkel och okomplicerad men att jag var rätt så komplex innerst inne. Jag hade nog svårt att ta till mig detta då, det enda jag ville höra att jag var en begåvad artist. Jag förstod dock att det fanns en sanning där som jag skulle behöva förhålla mig till någon gång i mitt liv.